Grundarna av Lexia Provia

Olle Gunnilstam har en lång bakgrund som logoped vid Sabbatsbergs sjukhus samt på Neurologiska rehabilitetringskliniken i Sköndal. Sedan 1987 har han utvecklat datorprogram för språkträning. 

Martti Mårtens har arbetat på logopedmottagningen vid Centrallasarettet i Västerås samt drivit en egen mottagning i Västerås. 

Olle och Martti

Historien om Lexia

Olle Gunnilstam

Jag gick latinlinjen i gymnasiet. Min lärare i franska sade till mig vid något tillfälle som jag minns tydligt: ”Du kommer att bli lingvist!”

På Institutionen för Lingvistik i Uppsala studerade och undervisade jag i fonetik, läran om språkljud. Bland mina elever fanns många som läste på logopedlinjen eftersom fonetik var en del av deras utbildning. Jag blev mer och mer intresserad av yrket.

Samtidigt införskaffade institutionen en dator. Den var på sin höjd lika kraftfull som en mobiltelefon av idag, men den var likväl stor som fyra garderober och krävde ett eget proppskåp med sexton säkringar, och inuti fanns trettiotvå fläktar.

Den långe och gänglige Lennart anställdes som datortekniker. Han tog hand om både datorn och mig. Under hans handledning fick jag lära mig att programmera. Av någon anledning var jag intresserad av både språk och teknik samtidigt. Under några år lärde jag mig programmerandets konst, vilket naturligtvis imponerade på professorn.

En dag frågade professorn om jag ville vikariera som logoped eftersom han hade hört att Akademiska sjukhuset behövde ersättare för två logopeder som skulle bli barnlediga samtidigt. Jag hade ju länge intresserat mig för yrket så jag tog med glädje emot förslaget. Det blev slutet på fonetikperioden och början på resten av mitt yrkesliv.

Efter slutförd logopedexamen började jag arbeta vid Neurologiska rehabiliteringskliniken i Sköndal och på Sabbatsbergs logopedmottagning. Så småningom fick jag en heltidstjänst i Sköndal och slutade på Sabbatsberg. På neurologkliniken var i stort sett alla mina patienter afatiker.

Det gick flera år utan att jag såg skymten av en dator. Framåt mitten av åttiotalet började datorer bli allt överkomligare och var inte längre stora som fyra garderober. 1986 köpte klinikchefen en dator. Den fick plats på hans skrivbord.

Så snart chefen gick på lunch eller kafferast satte jag mig vid datorn och undersökte vad man kunde göra med den. Jag började att programmera igen. Programmen var till en början små och primitiva men det gick att använda dem till mina afatiker så att de kunde träna språket på olika sätt. Alla blev intresserade av detta och snart fick även jag en dator till mitt behandlingsrum.

Den ena övningen efter den andra kom till, och programmet växte. Mina patienter tyckte att det var trevligt och nyttigt att träna vid datorn vilket uppmuntrade mig att fortsätta. Hjälpmedelscentralen kom och tittade på programmet. Handikappinstitutet, som det hette då, kom likaså, och även Afasiföreningen där jag hade varit styrelsemedlem i nästan tio år.

Snart hörde flera logopeder av sig och förklarade att de också ville använda dessa träningsprogram för sina afatiker. Då blev det aktuellt att göra programmet säljbart, dvs. det skulle vara snyggt och lättanvänt och helst inte innehålla några felaktigheter. På den här tiden var programmet ett DOS-program. Windows hade ännu inte blivit ett operativsystem. Arbetsgivaren, Stiftelsen Stora Sköndal, fick agera förlag och skötte ekonomin för det hela.

Programmet fick heta ’Afasiprogrammet’. När man köpte det fick man tio femtums floppydisketter att installera i sin dator. De första kunderna var logopedmottagningar, folkhögskolor och afasiföreningar.
Vid den här tiden startade Afasiföreningarna en verksamhet som kallades Prova-på-rum. De blev allt fler till antalet och snart hade nästan varje lokalförening en sådan verksamhet där afatiker kunde komma och träna vid datorn. Den här möjligheten blev mycket uppskattad. Det var fortfarande alltför dyrt för privatpersoner att skaffa sig en egen dator. Afasiföreningarna fick sina datorer bekostade av Arvsfonden.

En logopedmottagning som hade programmet fanns i Västerås. Där arbetade min kollega Martti Mårtens med bl.a. barn med läs- och skrivsvårigheter. Han intresserade sig för Afasiprogrammet och tänkte att det borde gå att anpassa det även för barn med dyslexi och liknande. På förslag från Martti gjorde jag om vissa övningar för att passa bättre för elever med läs-och skrivsvårigheter. Efter några månader var det nya programmet färdigt. Det fick heta Lexia. Året var 1992.

Nu började även skolor att köpa programmet. Snart var det betydligt fler skolor än logopedmottagningar som använde Lexia.

Även från andra länder visade man intresse. Efter ett par år var den första versionen av Lexia översatt till finska, danska och spanska. Vi gjorde även en version för Macintosh.

Nu arbetade vi också med att göra om Lexia till ett Windows-program. 1995 utkom Lexia 3.0 för Windows. Martti föreslog flera nya övningar som var lämpliga för elever med läs- och skrivsvårigheter. Lexia 3.0 blev dubbelt så stort som DOS-versionen vad gäller antalet olika övningar i programmet.

Samtidigt började skolorna att köpa in datorer i stora mängder. Man visste dock inte riktigt vad de skulle användas till tycktes det. Så kom det sig att nästan alla skolor skaffade sig Lexia.

Det var inte alla som visste riktigt hur programmet fungerade så vi misstänkte att många skolor lät elever använda Lexia utan att göra personliga anpassningar. Martti började därför att anordna utbildningar i användandet av Lexia. På ett tiotal ställen i Sverige kunde man gå sådan utbildning.

Även den nya versionen översattes till olika språk, finska, norska, danska och spanska. Den spanska versionen såldes i Spanien och Chile. Vi fick alltså göra både en kastiliansk och en latinamerikansk version.

Lexia 3 innehöll relativt lite textmaterial i de olika övningarna. Vi trodde att lärare och logopeder med förtjusning skulle skriva egna ordlistor för att utöka innehållet enligt egna önskemål. Det visade sig att sådant hade man inte tid med.

När nästa version, Lexia 4, utkom år 2000, hade vi därför utökat innehållet till tio gånger mer textmaterial än i Lexia 3. Även antalet bilder och inspelningar blev tio gånger större. Bilderna var nu fotografier istället för teckningar. Det fanns behändiga funktioner som underlättade att hitta rätt övningar till varje person.

För att ytterligare underlätta anpassningen konstruerade vi programmet Provia där man kunde låta eleven genomgå olika test i t.ex. fonologisk medvetenhet m.m. Om testresultatet hamnade under normen så uppstod automatiskt lämpliga övningar i Lexia. Detta blev ett mycket uppskattat och bekvämt sätt för lärare att ge rätt övningar till elever.

Vi började utveckla en engelsk version av Lexia och Provia. Det var ett stort projekt som tog många år. Det blev färdigt 2006. Lexia och Provia slogs ihop till ett program som fick ett särskilt namn, Lexion.

Det var många år sedan Lexia 4 utkom och det blev hög tid att förnya programmet. Nu för tiden ska program vara tillgängliga ’i molnet’. En helt ny version för internet har därför utvecklats hos Sanoma Utbildning och finns tillgänglig sedan hösten 2014.

2014-10-30